Hundgårdsfix & djupa andetag

Under förmiddagen/lunchen har vi idag varit iväg på en tre-timmars-promenad i skogen och det var en rätt trött Smella som lade sig tillrätta ganska direkt när vi kom hem. Mer trött i huvudet än i kroppen, misstänker jag. Eldar var inte fullt lika trött men efter en kort lekstund så kom även han till ro.

Den större delen av promenaden var lite sådär småkaosig (vi möter vilt precis hela tiden just nu och jag börjar undra om jag är en vandrande vilt-magnet) med en unghund som hade svårt att stå på alla fyra. Till slut fick jag sätta mig ned med båda två, andas en stund och säga högt till oss alla tre att ”vet ni vad, nu är min stresströskel nådd, vi är långt hemifrån och det här funkar inte riktigt”. Det må säkert låta lite fånigt i vissas öron, men det gör en himla skillnad för mig, och därför indirekt hela gruppen, att få erkänna det högt när jag har tröttnat. Utan bitterhet, utan att höja rösten eller bli arg. Bara få lufta det högt och på så sätt få det ur mig för att slippa bli blockerad av negativa känslor. När det väl blivit sagt kan man liksom sedan ta ett djupt andetag, lättare samla ihop sig och ta nya tag. Med Eldar har det här blivit en enormt viktig detalj i vår relation. Han är en hund som nästan alltid speglar den attityd/de känslor man utstrålar – och försöker man då nå honom när både han och man själv befinner sig bakom någon form av stressblockad, kan man faktiskt räkna med att det är dömt att misslyckas. Det tar totalstopp och blir oerhört svårt att nå fram. I jobbiga situationen har jag med tiden lärt mig att det är okej att bli frustrerad, arg, ledsen och stressad men att där är stor skillnad på att erkänna att man kämpar med humöret för att sedan ta nya tag och på att låta humöret ta över och styra. Märker jag att jag är på väg åt det andra alternativet har jag således en himla tydlig signal på att nu är det hög tid att stanna upp och räkna till tio. Det fungerar faktiskt. Även idag. Resten av promenaden gick oändligt mycket lättare efter att vi fått stressa ned och jag satte fast Eldars koppel runt höften istället (för att slippa dragkampen nu när min kropp bråkar med mig och gör att jag reagerar med hög stress/ frustration när jag börjar få ont, för let’s face it att jag varit betydligt mer lättirriterad under perioden som jag inte mått bra) som blivit en slags signal för honom att lugna ned sig. Jag har fått för mig att det också blir lite mer ”neutralt” att sitta fast runt höften, än om jag går och spänner mig medan jag håller i kopplet, så känner jag att jag går upp i stress så är det ofta så jag hanterar det i förlängningen för att både jag och Eldar ska tagga ned. Resultatet blir nio gånger av tio att Eldar snart dämpar sig, blir mer kontaktsökande (eftersom jag antagligen också är i lite trevligare haha) och kommer ur sin kottar-i-öron-bubbla utan att vi behöver tjafsa med varandra. Ni har säkert förstått vid det här laget att jag är en sådan som vill förebygga konflikter – eller försöka lösa dom – hellre än att skapa några. 

Medan hundarna tog det lugnt passade jag på att pyssla lite i hundgården. Gjorde rent och flyttade om litegrann. Plockade in lite nya inslag såsom ett gäng skifferplattor och nya trädstammar för att skapa lite mer jobb för hundarna att ta sig runt därinne. Passade också på att smyga ned ett gäng morötter lite här och var så hundarna får en liten överraskning när de senare tittar runt. Hade tänkt få till en låda senare också att fylla med exempelvis gjord, löv, halm eller annat skoj att bädda, leka eller gömma saker i men det får bli en annan dag. Framöver vill jag försöka få tag på lite djurhudar också att leka loss med därinne, samt verkligen testa det där med att få in lavendeln där på något vis. Allt som kan göra det mer intressant för hundarna vad gäller dofter, underlag och tugg-/grävmöjligheter! Det där med berikning är himla intressant och roligt, tycker jag. Det finns verkligen hur mycket som helst man kan hitta på bara man har lite fantasi och särskilt för Eldar märker jag hur stor skillnad det gör för hur han upplever hundgården. Ju mer jag läser om det tänker jag att det där med variation och nya överraskningar är minst lika trevligt för hundarna som för oss människor. Egentligen är det väl ändå inte konstigt alls. Att omväxling förnöjer är ju ingen nyhet direkt.