Som balsam för själen

För en liten stund sedan åkte Madde och Sebbe hem. Det har varit en sådan underbart fin eftermiddag och kväll tillsammans med dom att jag är alldeles rusig av endorfiner fortfarande och när jag lägger mig ikväll kommer jag veta att den här kvällen är en sådan jag mentalt kommer slå in i det vackraste papper och sedan lägga på en av topphyllorna därinne i hjärtevrån, för att sedan plocka fram när det känns dystert och grått i tillvaron. Vissa stunder är sådana bara. Behöver inte vara storslagna eller fyllda av enorma äventyr, utan alldeles perfekta som dom är i sin enkelhet. 

Eldar var eld och lågor redan när han hörde Maddes röst på uppfarten. Sist var han ju bananas när han hörde mig prata i telefon (!) med henne, så jag sänkte faktiskt volymen ordentligt när hon ringde tidigare idag för att han inte skulle jaga upp sig för mycket. Hur stört? Men så mycket älskar han henne. Det är typ stjärnor i ögonen och rosa moln när han får syn på henne. Och Sebbe, som Eldar träffade en del som valp när Madde satt valpvakt, fick ett riktigt varmt välkomnande han också. Eldar mindes honom helt klart med både värme och glädje, vaggade med hela kroppen och strök sig mot Sebbes ben som en kelsjuk katt. Riktigt, riktigt fint att se. Direkt när alla fått av sig ytterkläder så dök gästerna ned i soffan och hundarna FLÖG i deras famnar. Kelsjuka, pussglada och väldigt nöjda med besöket. Efter lite prat, kaffe och genomgång av draget för Sebbes skull (kommandon/säkerhetsfrågor/tips-och-trix) klädde vi på hundarna och oss själva, såg till att lampor och dylikt fungerade och så bar det av. Jag med Eldar framför min mountainbike, Sebbe med Smella framför kicken och så Madde på Eriks cykel. På vägen till vår startplats gick jag igenom rundan; 2 x 3,7 km där Sebbe och Madde skulle bytas av efter första varvet. Så bar det av! Eldar rivstartade verkligen idag – så sjukt taggad att man kunde känna hela vägen i linan hur han bara exploderade iväg. Och just den intensiteten, dragskallen och arbetslusten behöll han precis hela rundan. Första varvet var totalt klanderfritt. Han sprang verkligen som en dröm (önskar SÅ att jag hade klockat!) och jag var ett enda stort leende, med munnen full av lera och vinden piskandes i ansiktet. När den hunden springer ordentligt och fokuserar sin kraft och energi på rätt saker, då är det tamejsjutton som att åka bakom en ren naturkraft, en riktig tornado. Stark, kraftfull i sina långa steg och fruktansvärt snabb är han! 

Sebbe hade jättekul under sitt varv berättade han efteråt. Han jobbade på fint på kickbiken med Smella och där var helt enkelt inga konstigheter. Som han sade; Smella är totalt självgående och grymt pålitlig. Hon är verkligen en perfekt liten ambassadör för dragsporten, fantastisk på att sälja in den hos en total nybörjare. Och vad ska jag säga annat än att hon är fenomenal den tösen? Ni har hört det förut, ni lär höra det om och om igen.

Varv två med Madeleine bakom Smella drog vi igång efter en kort paus. Hundarna svalkade sig i det våta gräset i diket men var pigga och ivriga att komma iväg igen när vi tvåfotingar fixat klart med bytet av fordon. Och så bar det av igen. Återigen med ordentligt tryck i hundarna och vinden piskandes i ansiktet. Eldar jobbade än en gång fantastiskt fint, med undantag för sista omkörningen då han fånade sig såpass att Madde och Smella bromsade in så kraftigt att det blev lite lintrassel. Inget farligt dock – det trasslades ut snabbt och så var det inget mer med det. Hela vägen hem igen förflöt utan konstigheter och med en fin fart. Av med selar och blinkande halsband, Eldar rätt ned i dammen och Smella slängde sig i det höga gräset intill. Det dröjde dock inte länge efter det att vi kommit in och hundarna vilat en kort, kort stund innan de var på benen igen. Pigga, glada och hungriga. Kvällsmaten åts med stor aptit (både vad gäller hundar och människor!) för att sedan mysa resten av kvällen med oss. Eldar valde att ha lite mer space runt sig närmare kvällen, vilket givetvis berodde på att han (och Smella) fått ett grisöra i present av gästerna, men ville ändå sitta nära mig och känna sig inkluderad. Smella satt hos Sebbe i princip hela kvällen, så henne gick det som vanligt ingen nöd på. 

Summa summarum; riktigt fin måndag! Dessutom börjar jag nu inse att hundarna är i bättre form än jag trott och orkar mer och mer för varje gång vi är ute nu. De äter med god aptit, har spring kvar i benen när vi kommer hem, återhämtar sig snabbt och rör sig lätt och ledigt. Ögonen är pigga, humöret är gott. Och Smella visar inga tecken på att ha ont i handleden, som jag är väldigt noga med att både iaktta och känna igenom. Brukar massera både innan och efter draget, i förebyggande syfte och har lärt mig att tyda när hon tycker det är obekvämt versus bara allmänt skönt. Eldar får också sin dog av TLC efteråt, just in case. Kanhända har vi hittat en bra balans mellan träning och vila som vi har det nu? Jag tror i alla fall starkt på att låta hundarna ta det kolugnt under dagen om vi senare ska ut och dra på kvällen, har jag kommit fram till. Det är en himla skillnad i tryck och fokus på framförallt Eldar när han under dagen bara skrotat runt hemmavid, istället för att gå på flera promenader innan. Som om han då bättre lyckas samla sin energi, både fysiskt och mentalt, och göra av med den på rätt ställe. Har varit så van vid att gå våra promenader att jag inte tänkt över det ordentligt förrän nu idag – men egentligen så mår dom kanske bättre i slutänden av att bara få spendera tid hemma och i hundgården dragdagar? Tål att funderas och testas vidare på. Nu blir det vilodag imorgon, tvätta rent leriga selar och sådant fix. Sedan, om hundarna känns återhämtade och vid full vigör, så blir det en lite längre runda på Järvafältet under onsdag kväll tillsammans med Charlie och gänget. Möjligtvis ett par ekipage till ser det ut som just nu. Något att se fram emot!

En sak är ju i alla fall säker: DRAG ÄR VÄRLDENS BÄSTA VINTERDEPPS-MEDICIN!