Skruttfian

Fina, goa Smella. Kan inte fatta att vi snart haft henne hemma hos oss i två månader. Vart tar tiden vägen? Det känns som om det var igår vi mötte henne första gången hemma hos Jan och hon flög raka vägen upp i Eriks famn. Samtidigt känns hon så väldigt självklar här att vi lika gärna kunde ha haft henne hos oss i flera år. Det är något väldigt speciellt med den här damen och hennes sätt att mjukt trycka sig nära, nära. Något speciellt med sättet på vilket hon borrar ned sitt huvud mot ens axel och snusar mot ens halsgrop, så nöjd, så nöjd med att få finnas intill en. Hon har en förmåga att fylla mig med ett stort inre lugn även när allting är som rörigast runtom, vilket jag uppskattar enormt. Så tacksam jag är över att hon snubblat in i våra liv, den här energiska skruttfian.