Miljöträning och huskyhäng

Förra veckan var full av både spännande, sociala och uttröttande äventyr för hundarna. Och mig, ärligt talat. Det tar på krafterna rent mentalt att utsätta hundarna för träning som kan vara utmanande och bitvis jobbig för oss alla, såsom till exempel miljöträning. Jag är ju rätt lik Eldar på den biten; föredrar lugna miljöer, blir lätt stissig av att vistas bland väldigt mycket människor på stimmiga platser och kan behöva både en del utrymme och tid för att kunna varva ned. Därför är miljöträning i stan/kollektivtrafiken nästan lika mycket en mental workout för mig som för honom och vi båda måste aktivt jobba med oss själva för att inte låta den inre stressen ta över. 

Sedan vi flyttade ut här så åker jag och Eldar inte in till stan särskilt ofta längre. Vilket jag personligen tycker är jätteskönt – och jag tror inte Eldar är ledsen över att slippa stan han heller. Det innebär ju förstås att träning i den typen av miljöer inte heller är lika prioriterad längre, så nu i veckan kändes det verkligen som en stor utmaning att via kollektivtrafiken ta sig till Bromma för att hälsa på Charlie och hundarna. Inte nog med att man kan ha händerna rätt fulla när man reser med Eldar (om man har otur) utan nu skulle jag ju dessutom ta med mig Smella för första gången. Förberedde mig mentalt en hel dag innan och planerade noga hur vi skulle ta oss från A till B – jag ville vara förberedd på eventuella svårigheter och ha en tydlig plan för hur jag skulle jobba med hundarna om där blev svåra situationer. Nu i efterhand inser jag verkligen att jag stressade upp mig själv mer än vad som behövdes, typiskt mig, men också att det kanske var bra eftersom jag när det väl kom till kritan blev enormt positivt överraskad av hundarna och nu vet jag att jag faktiskt kan slappna av lite mer nästa gång. Dom var verkligen duktiga! Lite stissiga i början – alla tre – men efter första bussresan gick det som en dans och både pendeltåget och buss nummer två gick jättefint. Hundarna kom till ro (jag med) och fann trygghet i varandra, vilket ledde till att jag hittade ett lugn som jag sedan kunde förmedla till hundarna när det behövdes. Eldar är som tur är rätt lugn på tåg/buss, han behöver bara sitt lilla space från främmande människor som jag gör mitt bästa för att ge honom. Smella behöver å andra sidan närheten, vilket hon sökte både hos mig och Eldar. Och på sista bussresan fick hon allt komma upp i famnen på en trevlig medresenär också, som var väldigt förtjust över hur duktiga hundarna var på bussen och hur mysig Smella var. Behöver jag ens säga att Smella var rätt nöjd med det? Eldar också, eftersom han då fick sitt utrymme och kunde nosa lite på kvinnan för att stilla sin nyfikenhet utan att behöva hamna i centrum för hennes uppmärksamhet och klappar. Också för en själv är det väldigt trevligt när man möter människor som är så positiva, lyhörda och intresserade. Som gärna sitter och pratar hund en stund, utan att tränga sig på hundarna. Och det är en rätt trevlig insikt man kommer till när man senare tänker tillbaks och minns att största utmaningen på hela resan var att få Smella att inte klättra runt på sätena i bussen/tåget med sina leriga tassar. 

Så småningom hamnade vi i Hundstallets rasthage tillsammans med Charlie, Youkon och Lizzie. Hundarna var toklyckliga och for runt i leran som kanonkulor. Eldar och Youkon hade verkligen superkul ihop, sprang ikapp, brottades och clownade sig som aldrig förr, alltmedan Lizzie och Smella mer hängde runt mig och Charlie. Vi passade på att leka runt lite med agilityhindren som står i rasthagen och Smella visade sig vara en riktig naturbegåvning på vippbrädan. Totalt orädd och väldigt kontrollerad när brädan rörde sig. När vi väl skulle därifrån sen var där inte en enda som inte var fullkomligt nergrisad och ni kan ju tänka er blickarna vi fick från förbipasserande när vi promenerade hem till Charlie, haha. Var nog en syn. Resten av eftermiddagen spenderade vi hemma hos Charlie. Hundarna fick träna på att ta det lugnt tillsammans, vilket var en särskilt stor utmaning för grabbarna. Vi har ju tidigare alltid setts i samband med dragträning eller lekdejter, så att göra något lugnt tillsammans var både mentalt uttröttande och väldigt, väldigt nyttigt för dom. Och så småningom gav de allihopa efter för de tunga ögonlocken. 

Vet att jag sagt det förr – men attans vad glad jag är att ha lärt känna Charlie och hundarna. Det är så jäkla fint att se våra hundar tillsammans och att dessutom trivas så bra med Youkons och Lizzies matte. Det jag saknar mest (eller kanske det enda jag saknar faktiskt) med vårt gamla hem i stan är just den sociala biten med hundkompisarna. Vi flyttade ju ifrån vår lilla klick av hundkompisar och likasinnade människor, som förstod det där med ens val av livsstil och varför man valde hundarna framför så mycket annat. Att ha sin utvalda klick av hundmänniskor med hundar i närheten är verkligen fantastiskt och ger både mig och mina hundar så mycket, både ur en social aspekt och vad gäller träning. Att leva hund är så mycket lättare när där finns andra som förstår en och som man kan dela erfarenheter med. Och så mycket roligare!