Nya bekantskaper

Facebook är ibland ett fantastiskt medel att nå ut till människor med. Jag tror i ärlighetens namn att det är just den biten som mest av allt får mig att behålla mitt konto. Det faktum att det är ett riktigt bra medel för att nå ut och finna likasinnade i grupper, ett sätt att få hjälp och råd när man behöver, kan glädjas åt varandras medgångar och trösta i motgångar. Ett forum som hjälper oss att knyta kontakter med människor vi kanske aldrig mött annars. När man är ny i en viss värld (ex. draghundsvärlden) och plats (ex. nyinflyttade) som vi ju varit/är har forumen på Facebook varit en riktig guldgruva. Draghundsvärlden visade sig vara full av tips, råd och hjälpsamma, sociala människor. Flera utav dom har vi lärt känna även utanför datorskärmen, dragit med, umgåtts med och såklart pratat massor av hund med. Utbytt tankar, erfarenheter och frågor. Ett annat av de forum som jag är väldigt glad över är ett som heter ”Gemensamma hundpromenader i Stockholm”. Där finns det alltid hundmänniskor som söker kontakt med andra – lite som en dejtingsajt för hundägare som tröttnat på att gå ensamma på samma gamla promenader eller alltid träna hund ensamma. Där möts man, arrangerar hundpromenader och möten för hundar/mattar som behöver träna på det, ordnar gemensamma miljö-/lydnads-/ja-vad-som-helst-träningar, frågar varandra om rastgårdar/badplatser/promenadstråk, hittar lekkamrater till sin ensamhund eller varför inte en kamrat till matte/husse också? Nu när vi själva är nyinflyttade och inte har någon ordentlig bekantskapskrets här i närheten (eller lek-/träningskompisar till hunden) slängde jag genast in en liten ”annons”. 

Det blir lite halvt som en blinddejt. Igår var vi på vår första här sedan vi flyttade in. Vid 18-tiden möttes vi upp vid Lilljön; Erik, Eldar och jag och så killen med sina två blandisar Faith och Susie. Den ena en äldre, lugnare tik och den andra ett knasigt litet yrväder, jämnårig med Eldar. Eldar levde rövare där i början (han blir fortfarande lite lätt bananas vid helt nya möten när man dessutom håller sig i närheten av varandra och inte får leka det första man gör – hence varför detta är jättebra träning för oss) och nog smittade vi varandra med en gnutta nervositet/stress. Men det lade sig snart, som det ju ofta gör. Killen vi mötte var lugn och ryckte mest på axlarna åt det. Hade väl sett det mesta antar jag, då han länge jobbat som voluntär för att rädda gatuhundar och hundar på ”dödshem” i Rumänien, där hans två egna kommer ifrån. Vi promenerade bort till hundbadet där Faith gick bananas – totalt badtokig – och Eldar hängde gärna på. Det var en syn att se dom två leka med varandra! Hon så liten och han mer än dubbelt så stor, men ändå lekte de på precis samma sätt med varandra. Husse berättade att Faiths mamma var en husky-korsning och att Faith fått en hel del husky i sig var verkligen inget vi missade, haha! Det var verkligen som att se en mini-Vindra (Eldars syster) fara fram och tillbaks. Totalt outtröttlig, superbusig och riktigt, riktigt snabb. Som om hon blev hög på sin egen accelerationsförmåga. Hon och Eldar läste av varandras minsta signal, hittade på tusen sätt att leka på och så snart den ena kom med en invit så hängde den andra på. Under en kort vilopaus började Eldar roa sig med att gräva en grop och ett ögonblick när han tittade bort så kom plötsligt Faith och ”snodde” gropen. Det blev till en riktigt underhållande lek där som turades om att försöka ”fånga” gropen först, skuttade runt den och utmanade varandra och stoltsera när man vunnit gropen. Det är riktigt fascinerande att se hundar leka ibland. Särskilt hundar som verkar finna tio olika sätt att leka på istället för bara ett; som kreativa och påhittiga barn gör. Efter ett tag upptäckte Eldar också att Faiths och Susies husse existerade – han har ju oftast bara ögon för hundarna – och blev nyfiken. Gick fram och nosade grundligt och när han bestämt sig för att hussen var okej, pussade han honom i mungipan och på kinden. Husse lät honom hållas en stund innan han sträckte fram handen och kliade lite på Eldars bröst. Man kunde liksom se där, hur Eldar under en millisekund tänkte till och övervägde hur han skulle reagera på gesten, innan han bestämde sig för att han gillade uppmärksamheten och tryckte sig i famnen på killen. Vet inte hur era hundar gör därute, men Eldar gör som en katt skulle gjort. Han styrker hela kroppen mot ens ben, lägger nästintill all kroppstyngd bakom och vänder sidan till när han vill att man ska gosa med honom. Munnen är avslappnat öppen, tungan hänger lätt och öronen åker något åt sidorna. Ögonen är sådär avslappnat halvslutna och ju mer du klappar/kliar, desto mer trycker han sig mot dig och/eller glömmer bort att stå på egna ben. När Eldar gör så med en, då vet man att han släppt garden. Att se honom sådan igår fick mig än en gång att konstatera det inte är klappandet i sig som är problemet; det handlar om hur och när. Det handlar om att närma sig honom på rätt sätt, i rätt situation och att det faktiskt inte alltid är läge att göra det. Han har själv bevisat det dom senaste två veckorna, flera gånger i rad, med olika människor. Det är så jävla fint att jag nästan blir knäpp för att kameran inte är framme för att dokumentera när det händer – samtidigt som jag är glad att den inte är det så att jag får uppleva det istället för att sitta bakom kameran och inte vara fullt i nuet. 

Det var väldigt nöjda hundar som promenerade hemåt sen. Eldar – som ju haft en hel del sparad energi efter dom här galet varma dagarna – var nöjd och harmonisk. Sökte kontakt som en gud på vägen hem, bara på eget initiativ och gick som en dröm i kopplet. Nu går han bra i koppel som det är, men det är långt ifrån jämt han på eget bevåg går precis intill, utan att bry sig om lukter och annat och istället bara söker kontakt. Vägen hem igår var verkligen underbar. Ni vet ett sånt där ögonblick då samspelet med ens hund verkligen är på topp och man minns varför man skulle ge upp nästan vad som helst för att få vara med sin hund, trots allt jobb och alla gånger man slitit sitt hår. Ett ögonblick att dö för.