Äventyr på Upplands-Broleden
Det finns väldigt mycket vandringsleder häromkring där vi bor, varav den största/längsta verkar vara just Upplands-Broleden. Vi har vandrat på den förr, men aldrig mer än någon timme åt gången och för det mesta inne i skogen. I torsdags valde jag således att gå åt ett annat håll på leden, för att vidga våra vyer lite och hitta nya smultronställen. Eldar tyckte som alltid det var superkul att promenera och upptäcka nya platser. Framförallt var det populärt att vandra över ängarna där det fanns massor av sork att dyka efter längsmed leden. Ungefär var femte meter tog han ett jätteskutt ner i gräset och nosade runt. Där och då hade jag inte så stor koll på exakt vart vi befann oss, men såhär efteråt har jag googlat och läst på och förstått att vi vandrade över Broängarnas naturreservat. Det ska vara ett av Stockholms fågelrikaste områden och är också skyddsvärd för hagmarkernas flora och sällsynta vattenväxter. Hur vackert och fridfullt som helst! (Bortsett från min skuttande hund som jagade sork.)
Men när vi var på en av de sista ängarna så hade vi maximal otur. Vi hamnade i en dunge av träd och buskar som skymde sikten och inte förrän vi hade vandrat över i princip hela ängen såg jag att där fanns ett trettiotal kor, alldeles intill stängslet. Jag sökte med blicken efter första bästa grindpost och fann till min besvikelse att det var precis bakom kossorna. Alltså skulle vi aldrig kunna komma dit utan att först passera dom. Ungefär samtidigt får kossorna vittring/syn på oss och travar i gemensam trupp bort från grindposten, varpå jag tänker att om vi bara snabbar oss dit så kommer vi lyckas ta oss förbi dom utan att komma särskilt nära. Eldar är superduktig och går tätt intill mig (givetvis kopplad!), närmare än vanligt eftersom också han sett klungan med kor och inser det är bäst att hålla sig undan. Så vi skyndar oss snabbt som attan mot grindposten och jag gör så gott jag kan för att se till att vi inte stör. Problemet är bara det att ett par av kossorna bestämmer sig för att vända, får med sig hela hjorden och sätter av i galopp mot oss. Nu är inte jag den som är det minsta rädd för kossor – faktum är att jag är väldigt förtjust i dom – men att se trettioplus kossor galoppera rakt mot en i tät klunga.. Det är ganska respektingivande. Om inte lite lätt skräckinjagande, haha. I ett ögonblick får jag upp scenen från filmen ”Australia” där lilla Aborginier-pojken står på en klippavsats och hela hjorden skenar vilt rakt mot honom. Stannar upp och tänker att jag måste få dom att stanna eller vända och får syn på en lång gren som ligger framför mina fötter. Den plockar jag upp och med ögonen fästa mot djuren slår jag ned den i marken och ropar ”NEJ!”. Såhär efteråt asgarvar jag åt hela grejen, åt mitt ”Thou-shall-not-pass-moment” a la Gandalf. Det måste sett förbannat roligt ut. Men jag minns fortfarande mitt skenande hjärta och hur jag tänkte att ”dom får inte skada Eldar”. Och dom stannade faktiskt. Såg lite förvånade och undrande ut. Två-tre av dom ingav ett lite mer hotfullt uttryck, det var samma två-tre kossor som hela tiden verkade bestämma vart alla skulle röra sig. Och vi kom förbi till slut, men hela tiden med hjorden i hälarna. Lättnaden när vi till slut stod på andra sidan stängslet och kossorna galopperade rakt fram och tvärstannade precis intill oss – så nära att en kossa snusade mig på handen. Med en blandning av lättnad, hysteriskt skratt i magen och dåligt samvete över att ha stört djuren trots att jag inte menat det, stannade vi upp där på den lilla bryggan och andades ut. Både jag och Eldar, som skakade av sig stressen och nu mer uppsluppet tryckte sig intill mig för att få beröm och närhet. Det är inte helt lätt att förklara känslan såhär i efterhand. Guess you had to be there. Men med facit i hand vet vi numera att även de ängar som ser tomma ut inte alltid är det. En sak som inte är så lätt att veta när man passerat 10-15 stycken och endast sett ett litet antal kor långt, långt borta i en enda utav dom.