Skymningsspår

Det är en mycket trött husky (och matte) härhemma idag. Eldar har legat i ryggläge nästan hela morgonen och jag själv har börjat känna av björkpollen rätt ordentligt nu. Men att ha en segisdag den här måndagen är det nog ingen utav oss två som klagar på. 

Igår kväll, när jag kommit hem från jobbet, pinnade vi ut till Lilla Skuggan för att spåra. Erik och Eldar tog en promenad vid vattnet medan jag lade ett viltspår på dryga 500 meter, med sin början på öppet fält och sedan in i skogen. Gott om naturliga hinder såsom stockar, sten, leriga vattenansamlingar och sänkor. Även en och annan ridväg och tilltrampad stig. Jag gjorde en liten tabbe (om man vill kalla det så) upptäckte jag sedan när det blev dags att gå spåret; i koncentrationen jag befann mig i medan jag lade spåret så liksom förvillade jag mig lite i skogen och råkade placera ”mål” och klöven lite väl nära spårets början när det kommer in i skogen. Där jag stod när jag avslutade spåret inne i skogen var det nämligen sämre sikt ut mot fältet än när man kom gåendes från spårets början. Ni vet hur man ibland liksom går lite i cirklar när man irrar bort sig lite i en skog? Jag hade för mig att skogen dessutom var betydligt större, men jag hade visst lite fel. Tokigt, men i det läget fick det liksom vara. Lite försent att ändra på när man väl börjat gå spåret.

Det blev inte riktigt så lång liggtid igår som jag velat då skymningen skvallrade om att klockan hunnit bli mer än tänkt, men huvudsaken var ju att Eldar fick jobba lite. Han var för övrigt toktaggad. Hade ju räknat ut att vi skulle spåra för längesen och lät sig glatt selas och förberedas inför spåret. Det blev Erik som fick gå spåret med Eldar medan jag gick bakom och plockade upp markeringarna. Så snart Eldar fått klartecken for han iväg över fältet med stor säkerhet. Men! Så stannade Eldar plötsligt upp, vädrade i luften och förklarade väldigt tydligt för oss att han visste var han skulle – eller det vill säga – han visste snabbaste vägen till klöven. För den där supernosen plockade givetvis upp ”målet” trots att det låg ett femtiotal meter bort. Det var då, till min förtret, jag upptäckte mitt lilla misstag som jag berättade om ovan och Erik fick hålla in honom medan jag förklarade vad jag upptäckt. Eldar tjattrade på oss och tyckte vi var galna som inte ville ta snabbaste vägen (hallå, puckon eller?), men resignerade med en suck och skakade av sig lite av sin upphetsning. För han förstod också mycket väl att vi ville han skulle följa spåret på marken. Så han travade tillbaks till spåret och började jobba igen. Noggrannt och säkert, men med eld i baken. Man kan nog lugnt säga att vi jobbade med en husky som hade ett tydligt mål i huvudet. Bitvis hade Erik lite svårt att hänga med i Eldars tempo över den väldigt varierade terrängen. Är det något som ses som en nackdel – om hunden jobbar i ett högt tempo? Har liksom hört lite olika.

Det var när vi nästan var i mål som jag i ögonvrån fick syn på en röd skugga fladdra förbi framför oss. Jag tänkte först att det var ett rådjur och bad Erik hålla in Eldar, som också han upptäckt att vi inte var ensamma. Dock förstod jag inte varför Eldar reagerade med att skälla, yla och hoppa upp och ned, istället för att förvandlas till ett darrande jaktmonster som han i vanliga fall gör när vi träffar på vilt. Men så ser jag det där röda fladdra förbi igen, kring stockarna där klöven var gömd, och inser att det är en stor, röd irländsk setter. Lös och ingen ägare i syne. Fram och tillbaks for den, kastade en blick på oss och började sen cirkulera kring oss. Inte konstigt att Eldar reagerade som han gjorde! Men inte hade han tid för den lösa hunden inte, för det var rädslan att inte hinna till sin klöv först som var störst. Man kan lugnt säga att Erik fick fullt sjå med att hänga med när Eldar bestämmer sig för att fortsätta spåret till klöven – nästan i galopp. Den röda settern sprang förbi några gånger till, men då hade Eldar fullt upp med att ligga och gosa med sitt pris. 

Ett par minuter senare kommer vi ut på fältet och jag får syn på settern igen. Inte helt lycklig börjar jag titta mig om efter en potentiell ägare till hunden och får syn på en kvinna som strövar omkring med sin telefon en 100-150 meter längre ned på fältet. Hon fick nog syn på oss med, för nog fick hon fart i benen alltid. Började kalla in sin hund som kom efter ett tag och sen skyndade hon sig bort från oss med hunden i släptåg.

Nåja, vår hund var åtminstone galet nöjd och glad. Fick bära sin klöv hem, vilket var jättekul den första kilometern, sen gav han oss andra förtroendet att bära på hans skatt. Väl hemma tog det inte många minuter innan han somnade i sin säng. 

Igår kom jag för övrigt på att ha på runkeepern när vi gick spåret! Kan ju vara bra att göra om man liksom vill ha ett hum om hur snabbt det går att ta ett spår. Jag vet inte vad som är en ”bra” tid för ett 500 m spår dock? Men igår landade vi på 9:57 minuter – det inklusive det lilla missödet med settern som sinkade oss en aning. 

Är det någon därute som har ett hum om vad för tider som är önskvärda på ett 500 m viltspår?