Om gårdagen

Det är en trött huskygrabb som ligger här på golvet idag. Igår blev någon kilometer över milen framför cykeln med hela Hjorthagen-gänget och Eldar var som en frustande ångvält. På riktigt. Han var faktiskt helt galen, haha. Idag kan jag skratta lite åt kaoset, men igår var det mindre roligt. Där på morgonen var det inte mycket som stämde i unghundshjärnan efter att vi möttes upp av alla de andra; han och de andra två unghundarna stressade upp varandra något så fruktansvärt och höll på att ryka ihop ett flertal gånger när energierna blev dom för övermäktiga. För Eldars del slog det över riktigt mycket igår, så att han helt och hållet slog dövörat till. Vanligtvis tar Eldar kommandon i draget rätt fint och är en av de lugnare av unghundarna, man blir liksom lite bortskämd och van vid att han lyssnar, men igår var det hopplöst. Allt han brydde sig om var att hamna först – eller snarare före Erik och Dexter – så till den grad att han flertalet gånger fick för sig att genskjuta de andra genom att sticka rätt in i skogen, över stockar, mellan träd, nedför stup och hoppa rätt över djupa diken. Bör jag nämna det är något svårt att följa efter med cykeln i alla dom lägena? 😉 Efter halva rundan fick jag faktiskt nog, kände att det blev en allt för stor risk att något skulle gå riktigt illa och att jag och Eldar som team igår inte alls fungerade. Han och jag plockar upp varandras sinnesstämningar för lätt, vilket är fantastiskt i vissa lägen, men hopplöst i andra. Som igår. Jag lyckades inte hantera mina egna känslor bra nog – och inte fan är man en bra ledare/hundtränare då. Det slutade med att jag valde att kliva åt sidan och Tirild satte ihop Eldar med den betydligt lugnare Sonko, som lyckades få ordning på honom något. Men även Tirild berättade senare att det var otroligt svårt att få den minsta kontakt med honom igår – frånsett de gångerna de låg i täten. Själv satte jag mig helt sonika ned i skogen vid vattnet och lugnade ned mig, i ett försök att reda ut kaoset som var jag. Baddade ansiktet med det iskalla vattnet och försökte liksom hitta tillbaks till mig själv, innan jag tog cykeln hem igen eftersom jag förstod jag aldrig skulle hinna ikapp de andra. På vägen hem förstod jag också att det låg mer bakom mitt inre kaos igår än bara en kaosig unghund. Cyklade förbi en äldre dam och det var som att cykla rätt in i en vägg av mormors doft. En blandning av babyoljad hud och Yves Saint Laurants parfym ”Paris”. Och det bara brast totalt. Cyklade hem sista biten storgråtandes och folk måste nog ha undrat lite vad det var för en konstig en, men tårarna levde lite sitt egna liv. 

Senare på dagen diskuterade vi fram och tillbaks, Tirild och jag, hur vi kan försöka vara mer strategiska och genomtänkta i våra sätt att placera unghundarna i starten. Vi håller trots allt till i ett område (fortfarande) där vi behöver ta hänsyn till vår omgivning på ett vis man inte behöver när man bor ensam ute i skogen. Likaså är det en säkerhetsfråga att dra med en hund här som absolut inte lyssnar då där är många möten med människor, passager över trafikerade vägar och dylikt. Tills nästa gång vi blir alla unghundar (för Eldar är otroligt mycket coolare, men ändå driven, när det bara är huskygänget som drar) ska vi se till att ordna det rätt redan från början. Och jag ska från scratch jobba men min egna mentala bild över hur jag vill att det ska se ut och kännas när vi drar. 

I övrigt var det en riktigt fin söndag. Det blev brunch med Erik och Jenny, medan Eldar snusade hemma, senare kloklippning (bakre tassarna gick lätt, främre not so much), massage och faktiskt en stunds klickerträning på kvällen. Blev så peppad av att prata med Marlene om saken häromdagen efter att ha sett lite av hennes youtube-klipp, så igår kunde jag inte låta bli. Mer klickerskoj ska det definitivt bli framöver. Perfekt nu till sommaren när det blir för varmt för att dra ordentligt med Eldar.