Plötsligt händer det!

Eldar och Dexter har verkligen blivit duktiga på de gemensamma promenaderna. I förmiddags förvånade båda oss med att visa att de faktiskt förstår vad vi vill att de ska göra och vilket beteende som är önskvärt, även om det emellanåt kommer stunder där det är svårare att hålla sig i skinnet helt. Eldar förvånade oss alla redan i början av promenaden. Det brukar nämligen vara den mest kaotiska stunden – ni vet när hundarna (som ÄLSKAR varandra) blir sådär tokglada att de omöjligt kan vara stilla/låta bli att dra/yla ut sin glädje när de får syn på varandra. Vi har jobbat en del på det de gånger vi setts på sistone. Och Eldar har för varje gång blivit snäppet lugnare och visat på att han börjar fatta, även om det är en utmaning. Men så idag. Vi bestämde som vanligt träff vid idrottsplatsen här i kvarteret; det tar ca fem minuter från vår lägenhet dit; och Eldar som förstått att det var något spännande på gång gick liksom och pratade med mig hela vägen. Inte dom där huskytjuten, utan lite mer som en småtjattrande liten fågel (eller apa – för han låter verkligen som en liten Herr Nilsson). Travade nästan baklänges och sökte kontakt med mig som för att berätta att jag måste gå snabbare. Så rundar vi hörnet och hamnar på sista lilla raksträckan till mötespunkten, dvs den plats där Eldar vanligtvis inte kan hjälpa att myrorna i brallan liksom tar över och bara ska rusa fram till kompisen. Det är också någonstans under dessa 50 m som hundarna börjar yla och ha sig, så jag stålsätter mig lite och räknar till tio…

Men inget händer! Eldar småtjattrar lite med mig, men så snart vi kommer fram till Elise och Dexter (som genast vill fram och hälsa/busa) ger han bara Dexter en snabb blick och fortsätter sedan vid min sida, medan han sniffar i marken. Dexter försöker dra igång Eldar på det vanliga viset; lekinviter genom att puffa och småbrottas med Eldar, men Eldar bara vänder bort huvudet/ sniffar i marken och liksom ignorerar Dexter fram tills det att han lugnat ned sig. Han rycks inte med alls av Dexters bus och jag blir superpaff! Resten av promenaden var ovanligt lugn och trevlig, med undantag för ett hundmöte med en skällande terrier som Eldar ville fram till och därför började tramsa lite. Blev en kort stunds passivitet och där går det bättre och bättre. Eldar har börjat lägga sig ned utan att man ber honom och är mycket mer avslappnad när vi blir stillasittande. Idag visade han också på ett allt större förtroende för Elise, som måste ha växt till sig under förra veckan. Ville gärna sitta nära och trycka sig mot henne, sökte mycket kontakt och pussade henne spontant i ansiktet. Och hon fick gärna klappa och mysa med honom. Jättekul att se!

På vägen hem påmindes vi för övrigt av hur djurriket verkligen börjat vakna till liv. Eldar flög ned i det torra gräset vid vattnet och jag trodde det var i jakten på en sork – tills jag fick syn på en svart, långsmal kropp som slingrade iväg i vattnet. En snok den här gången – men insåg med ens att man snart får börja se upp för huggormar. Särskilt med en alldeles för nyfiken hund som min!