Morgonträning på Skuggan

Den här veckan har vi sällskap på morgonrundan av Elise och hundarna. Elise är Dexters och Divas matte och liksom dom andra i vår hundkompisgrupp så bor dom i samma kvarter som vi. Som jag nämde igår är Eldar och Dexter inte så långt ifrån varandra i ålder – eller energi – så en viktig del av deras träning just nu handlar om att kunna varva ned utomhus. Och gärna tillsammans med andra hundar och störningar. Just den här veckan har det blivit så fint att jag och Elise är lediga samtidigt, så igår bestämde vi oss för att slå ihop våra morgonpromenader med hundarna för att jobba på att hjälpa grabbarna hitta lugnet tillsammans. Eller som grabbarna själva säkert skulle uttrycka det om de kunde tala – vi lär dom att ha tråkigt. Och att det faktiskt är helt okej att ha det tråkigt ibland. Att det inte alltid behöver vara full fart fram och busig lek utomhus och att man faktiskt kan njuta av de tysta, lugna stunderna också. Och det är en utmaning för buspojkarna (och deras mattar!) vill jag lova. Dom har en förmåga att locka fram de vildaste sidorna hos varandra. 

Idag hade vi plockat med oss frukost och begav oss ut på Skuggan. Och med fickorna fulla av supergotte gick det lite lättare att få deras uppmärksamhet länge nog för att de inte skulle ta varje tillfälle och chans att få brottas med varandra en stund. Ute på Skuggan var det lugnt och soligt, lagom mycket störningar med de enstaka grupper av skolbarn som passerade ibland och alla de inhägnade djuren vid 4H-gården. Eldar har blivit lite förtjust i falabellorna som står där nu. För några veckor sedan var de läskiga när de kom fram och nosade på honom, men han har visst ändrat åsikt nu. Så satte vi oss en bit ifrån hagarna och började det utmanande jobbet med att få unghundarna att komma ned i varv, medan vi själva åt frukost. Det tog tid. Ibland gick det bra – för att lugnet i nästa stund skulle brytas av att någon av grabbarna drog igång en konsert. Dom har en förmåga att turas om på den biten och drar gärna med sig den andre i skönsången. Så småningom började det sjunka in vad vi ville att de skulle göra, men det är envisa pojkar vi har och dom protesterar och argumenterar gärna en stund innan dom ger med sig. Eldar kapitulerade först, tror han liksom tröttnade lite på att flacka runt. Och jag tror nog att han insåg efter en stund att det faktiskt är rätt skönt att bara ligga ned i solfläckarna på gräset och ta det lugnt. Han höll sig till och med lugn när Dexter försökte få igång honom igen, vilket jag såg som en fin bedrift. 

Så började vår morgon. När vi sedan beslutade oss för att vandra hemåt var pojkarna betydligt lugnare än när vi gick hemifrån. Jag tror att Eldar faktiskt blir ganska trött rent mentalt av att träna på det här viset – och framförallt med Dexter som pockar på uppmärksamheten. Och jag är övertygad om att det kommer att göra nytta i längden, både för Dexter, Eldar och oss tvåbenta, att jobba tillsammans med dom här bitarna när vi får tillfälle. 

Imorgon bitti kör vi igen!