Det där livet…

Livet är lustigt. Det har en förmåga att vända när man minst anar det – på gott och ont som så mycket annat. Det händer en hel del just nu i våra liv. I mitt liv. Ska jag vara ärlig så känns det som att det hänt hur mycket som helst hur länge som helst nu och faktum är att jag just börjat slappna av och tänka att ”nu, nu kommer den där andpausen jag behövt” så vänder det igen. Till en viss del på grund av de val vi gjort – sådana vändningar är välkomna även om de bjuder på utmaningar som man inte alltid väntat sig. Men så finns de som man inte kan göra det minsta åt. De vändningar som slängs rätt i ansiktet på en och påminner en om hur väldigt maktlös man faktiskt är när man sätter sig upp mot livets lopp. David och Goliat – fast utan stenslungan och turen. 

Alla kommer vi till en punkt när vår tid är över. Sådant lärde jag mig ju redan som barn. Att inget varar för evigt. Jag förstod det den morgonen jag som 4-5åring skulle ut och mata mitt första husdjur – en fluffig kanin vid namn Rosita – men möttes av en syn som skvallrade om att illern varit framme och hunnit före. Jag möttes än en gång av livsslut när tre av våra katter under årens lopp kördes över (ja, det är ju tyvärr den stora risken med utekatter på landet hur försiktiga dom än är) och vi begravde dom alla en bit från huset. Jag har varit med och begravt otaliga husdjur – köpta, adopterade eller hittade av alla dess sorter – när deras tid löpt ut. Jag har begravt familjemedlemmar varje gång. Deras öden kanske lättare att sluta fred med än det ödet min mormor mötte 2006 när hon utan förvarning och alldeles för tidigt gick bort. Det var den som utan tvekan lämnade störst tomrum. Och det tomrummet har nog aldrig riktigt fyllts igen eller läkt ordentligt. För jag fick aldrig chansen att ta farväl. Under 2013 föll ännu fler bort. Så när jag får beskedet av att det nu är min farmors tur, kan jag inte hjälpa att det känns som om marken rämnar under mina fötter igen. Hur förberedd man än är på att dagen kan komma, så är man visst ändå aldrig förberedd nog.

Där vi idag befinner oss i livet – mitt i en rad förändringar av vårt boende och levnadssätt – blir det plötsligt lite för mycket. Och jag märker hur jag börjar stänga av. Stänga ute och plocka fram skygglappar. Trycka undan det allra ondaste i de vrår som bara känns vid när man är utan distraktioner. Ser framåt, framåt, framåt, drömmer om sådant jag vill ska hända och klamrar mig samtidigt fast vid gråbleknade minnen av min barndom. Krampaktigt. Och låter mig så distraheras. För jag tror inte riktigt att jag orkar annars, just precis nu. 

Och jag tänker, som så många gånger det senaste året, att jag kan skatta mig oerhört lycklig över min lilla men fantastiska familj. En pojkvän som står ut, stödjer och låter mig hållas. En fyrbenta bästa vän som kryper nära när jag som mest behöver. Som inte ställer frågor jag inte kan svara på, som bara finns till i någon form av tyst samförstånd. Som får mig att skratta med sina galna nycker och för en stund glömma kaoset därinne. Och jag ägnar en tacksam tanke åt Livet, som valde att låta er hitta in i mitt liv när jag som mest behövde er. Usel tajming kanhända – men alldeles i rättan tid.