Viltspårsmorgon

Det blev en tidig lördagsmorgon för oss tre. In i bilen och ut till Lilla Skuggan för att möta upp vår spårningscoach, Denise, i gryningen. Det var en hisnande vacker syn som mötte oss därute; det låg ett glittrande frosttäcke över både mark och träd och hela Skuggan badade i ett varmt, orange ljus från solen som var på uppgång. Vilken fantastisk känsla det är att befinna sig på en sådan plats, under tystnad, när världen vaknar till liv en morgon som denna. Det är svårt att inte fantisera om hur fantastiskt det måste vara att åka ut på dragtur tillsammans med ett ordentligt spann, sådär tidigt en vacker morgon. En dag…

Anyways så gick Erik och coach iväg för att lägga spåret – idag ett betydligt mer avancerat än tidigare – medan jag och Eldar tog en promenad i skogen under tiden. Eldar förstod vad som var på gång redan när han såg spårselen och var ärligt talat riktigt krånglig att promenera med, så het var han i starten. Viltspåret fick sin liggtid och under tiden lade vi ett par personspår, som jag den här gången fick ansvara över. På grund av mina jobbtider har jag ju missat mycket vad gäller spårträningarna, så det har varit Eriks grej litegrann medan jag försökt läsa på i efterhand. Men jag lär mig aldrig så bra som när jag får göra något praktiskt, så idag var verkligen nyttigt för mig. Framöver kommer jag nu börja ta lite mer ansvar över personspåren och Erik får fortsätta med viltspåren, vilket känns riktigt kul. Eldar hann lugna ner sig rätt bra där innan vi började med personspåren; ett krav för att han ska få gå på och jobba. Han kände initialt av min osäkerhet när vi skulle ta personspåret Erik lagt, men så snart jag själv tagit ett djupt andetag och släppt min egna prestationsångest (har lite väl lätt till prestationsångesten ibland) gick resten som en dans. Denise och jag pratade igenom hela arbetet och jag lärde mig analysera hur det ser ut när Eldar spårar respektive börjar nosa på något annat, medan Denise fick svara på mina frågor. 

Viltspåret gick riktigt fint! Erik och Denise hade lagt ett spår som var ca. 400-500 meter långt, tre olika vinklar, två blodstopp (första gången) och dessutom en så kallad ”lega” (ett upptrampat/uppsparkat område där det skadade djuret ska ha lagt sig för att vila – ska funka som en försvåring av spåret) strax innan sista spårsträckan. Eldar fick även lite hinder då spåret lagts rätt över en hög stockar som Erik klivit över; ett problem han löste utan problem. Det är verkligen fascinerande att se skrutthunden jobba med nosen! Vilket fokus! Bara i personspåren har jag svårt att hålla tillbaks honom, sånt driv är det i grabben, så jag kan bara tänka mig hur det måste vara i viltspåret. Kanske tur att det är Erik som kör det, vars vikt i princip dubblar min 😉 Eldar bokstavligen flög fram över spåret, en kort stunds förvirring vid första blodstoppet och så framåt i full fart igen. ”Legan” var en barnlek – han gick bara rätt igenom den och bakom stod jag och Denise och bara skrattade. Jag trodde han åtminstone skulle bli lite förvirrad, sa Denise och bara skakade på huvudet. Så ja, Eldar har återigen bevisat vilken fantastisk liten nos han har och man kan inte låta bli att svälla lite av stolthet när man tänker på det. Och Denise sa återigen, flera gånger om, att vi verkligen borde anlagstesta honom. Så himla kul.

Så var sista träffen – och morgonen – över för det här året. Hyser dock inga tvivel om att vi kommer att boka upp oss med Denise igen framöver. Är faktiskt lite sugen på den specialsöks-kurs hon nyss blivit licensierad instruktör inom och hon trodde Eldar skulle fixa det galant. Så vi får väl se i framtiden. Nu ska vi fortsätta jobba med spåren och svårighetsgraden så länge vädret tillåter. Och fler supertidiga gryningsmorgnar ftw!