Det handlar om hänsyn

Så talar vi återigen om hundmöten och hänsyn. Jag förstår mer och mer för varje dag hur viktigt det här ämnet är att lyfta, inte bara för min egen hunds/min skull, utan för alla därute som kämpar med liknande problem och möts av hänsynslöshet och oförståelse. Något vi kanske aldrig kommer kunna förhindra helt, tyvärr, men kanske är det just därför det känns så viktigt att sprida ordet. Att försöka öppna både hundägares och medmänniskors ögon för att de själva ska förstå varför vi säger det vi säger och gör som vi gör. För att få andra att förstå vi inte alls vill förolämpa eller vara otrevliga, men att vi behöver få vårt utrymme och bli respekterade. 

Från den dagen jag själv skaffade hund började min syn på hundägare och hundägarskapet att förändras. Mer och mer började jag se hundägare därute kämpa skiten ur sig för att skapa trygga och glada hundar som fungerar i dagens vrickade samhälle (TACK och en enorm eloge till alla er därute som tar er an det ibland sjukt svåra jobbet utan att ge vika!), men jag började också se motsatsen till dessa hundägare betydligt mer än jag önskat. Överallt ser jag dom; dom som sliter, sparkar och skriker på sina hundar, som inte kopplar när de borde eller som blir förbannade om man snällt ber dom att hålla i den, dom som släpper fram hursomhelst eller låter hunden springa upp mitt i min picknick och äta upp maten medan de själva bara tittar på… De som helt enkelt inte respekterar vare sig hund eller andra människor. Själv vill jag inte bli eller vara en sådan. Jag kämpar varje dag för att bli allt annat än en sådan – för jag vill vara en sådan som respekterar och tar hänsyn. Både hundar/djur och människor i min omgivning. Och måhända går det inte alltid; ibland får man strunta i hänsynen till andra (åtminstone deras ego) för att det för min hund ska bli rätt och ibland är det oerhört svårt att hysa respekt för människor man möter och har svårt att finna gott i. Men jag försöker. Och tycker det är viktigt. 

Ibland känns det som att vi lever i en värld där respekt och hänsyn tycks vara bortglömda ord vars betydelse få människor idag förstår. Där ödmjukhet är en bristvara, man tar det man vill ha och egot är första prioritet. Kanske är det där det brister helt enkelt. Anledningen till varför inte heller en stor del av alla människor/hundägare lyssnar på de hundägare som säger ifrån eller vill/behöver ha utrymme. Tidigare kunde jag verkligen bli ledsen och provocerad av alla dumma saker jag fick höra från oförstående människor som blev förbannade eller otrevliga när jag bad dom låta min hund vara eller att inte släppa fram sin egen. Idag har jag insett det inte håller – det påverkar mig för mycket och därigenom min hund – så jag måste låta det rinna av mig hur svårt det än kan vara. Fortsätta jobba med huvudet högt och intala mig att de inte fattar bättre. Och därför gläds jag idag tusenfalt de gånger jag möter människor som visar hänsyn – som frågar, lyssnar, går åt sidan eller håller igen sina egna impulser att klappa eller släppa fram den egna hunden. Eller som ber om ursäkt när de inser de agerat tokigt. Människor som BRYR sig. Ni är så otroligt uppskattade! 

Igår mötte jag både den tråkiga och trevliga varianten när jag var ute med Eldar:

Möte A) Jag och Eldar var påväg till skogen för en långpromenad och det var en sådär dag då ALLT funkar. Han skvallrade fint, sökte kontakt och vi hade det riktigt kul ihop. Så ska vi passera bensinmacken och jag märker att Eldar plockar upp vittringen i vinden i princip samtidigt som där hoppar en schäfer ut ur en mindre granhäck. Eldar blir först bara överraskad, men då den uppbundna schäfern absolut ville fram till oss och var uppenbart frustrerad över att sitta fast, så fortplantade detta sig hos Eldar innan vi hunnit ta oss förbi. Ägaren kommer springandes och börjar hantera schäfertiken och ler urskuldande mot mig med rodnaden över hela ansiktet. Och jag ler mot honom för jag förstår så väl känslan som härjar i bröstet på en när ens hund beter sig på det viset. Får med mig Eldar bort och ganska snabbt återfår vi vår kontakt och han lugnar ner sig. Ser det som ett träningstillfälle så jag sätter mig med honom drygt 50-70 meter bort och skallrar och jobbar på kontakten. Så plötsligt får jag syn på schäfer-mannen komma gåendes mot oss. Han hälsar men stannar en bit bort när han märker Eldar blir lite stressad. Så ber han mig om ursäkt för hur tokigt det blev, säger att han borde tänkt till lite innan han band sin hund i stolpen så nära gångvägen och att han är ledsen han inte reagerade tillräckligt snabbt. ”Det hade ju kunnat bli ett så mycket bättre möte då” säger han. Och jag kan bara le och tacka honom för gesten, för jag blir så glad över att han ens brydde sig så pass att han vandrade bort till mig för att be om ursäkt. Honest mistakes kan vi alla göra, men det är långt ifrån alla som ber om ursäkt eller försöker ordna upp situationen. 

Möte B) Vi börjar närma oss skogen men går fortfarande på en relativt trång gångväg vid vattnet. Jag får syn på den lösa rottisen innan Eldar och börjar ta oss ut på sidan för att slippa en för utsatt situation – trånga passager är inte helt lätta för oss ännu och med en lös hund och den andra kopplad kan det lätt gå väldigt fel. Så snart jag märker att Eldar uppfattat hunden så börjar vi skvallra och gör det utan problem. Ägaren är dock långt bakom med en barnvagn och trots att jag ropar efter henne så verkar hon inte bry sig märkbart. Rottisen är ung ser jag på kroppen och sättet att röra sig, nyfiken men osäker och ger mycket dubbla signaler. Hon springer rakt fram mot oss, stirrar på oss och där börjar Eldar tycka det blir riktigt svårt och det blir kämpigt att behålla kontakten. Mjukosten räddar oss. Så kommer ägaren, men hon går bara förbi och ropar i förbifarten på sin hund, som inte följer mer än ett steg innan hon vänder tillbaka till oss. Och så håller det på. Ägaren kommer aldrig tillbaka för att koppla rottisen eller ens hämta upp henne, så jag får försöka skrämma bort henne till slut och eftersom hon är så osäker går hon sin väg efter ett tag. 

Vi fortsätter framåt på vägen, Eldar behöver få varva ner och jag måste rensa mig själv från stress/negativa känslor. Vi hinner ungefär 100-150 meter innan jag ser att Eldar börjar nosa i vinden och stelnar till och i samma ögonblick jag kastar ett öga över axeln får jag syn på rottisen igen, springandes mot oss. Strax bakom kommer kvinnan med vagnen, jag inser dom måste ha vänt om strax efter oss, så jag ropar åt henne att snälla koppla sin hund. Nope. Hon ropar på den men som tidigare så lyssnar inte hunden, utan börjar cirkulera runt mig och Eldar. ”Det är bara en valp”  säger kvinnan men låter märkbart stressad och arg. Hon går förbi, skriker lite på hunden, men låter den fortsätta lös runt oss. ”Det förstår jag, min är också ung, men det kan ändå bli väldigt fel när den ena är kopplad och den andre kommer fram lös på det viset” svarar jag och gör mitt bästa för att låta/ känna mig lugn och samlad. Kvinnan blir tydligt förolämpad av det jag säger, muttrar något om att jag är en viktigpetter och fortsätter iväg. Hunden fortsätter dock inte efter ägaren förrän jag ännu en gång skrämmer iväg den. 
Det tog ca 15 minuter innan jag och Eldar kunde fortsätta vår promenad utan problem – så stressad blev han. Ändå är jag galet stolt över att han inte agerade ut allt det med full kraft när rottisen var där utan att han ”ventilerade” efteråt. Det är en stor skillnad på hur det har varit. Men så mycket det hade gjort och betytt om den ägaren bara hade kopplat sin hun
d när hon såg den inte lyssnade på henne! Om den så bara varit kopplad en liten stund – tills dom passerat och hennes hund inte längre visade intresse för min. 

Jag har full förståelse för att inte alla hundmöten blir bra, att där kan hända saker och man kan göra misstag. Men när man då har chansen att göra något åt situationen men struntar i det eller helt enkelt inte tar hänsyn till att man får någon annan att känna sig obekväm eller trängd genom att inte agera… Jag tycker inte det är okej. Hur trevlig ens hund än må vara. För i det långa loppet handlar det ju faktiskt inte om det utan om att respektera sin omgivning och se till att inte olyckor sker. Jag har min hund kopplad – även om jag skulle älska att ha honom lös jämt – för jag vet att inkallningen inte är 100% än. Jag vet att han kan sticka efter vilt, springa fram till andra hundar eller skrämma hundrädda människor. Jag vet att han kan störa andra under träning eller sticka rakt över en väg. Och att han i sitt unghundsstadie har extra mycket kottar i öronen. Så jag håller honom i koppel eller långlina och försöker alltid vara uppmärksam på vad eller vilka vi möter. 

Det handlar om hänsyn och respekt, för hund, människa och omgivning. Det är faktiskt så enkelt.