Berikning; högmotiverade beteenden

​För en tid sedan skrev jag ett inlägg kring berikning som inte bara delades här på bloggen utan även på draghundar.se i maj. Flera läsare har sedan dess uttryckt nyfikenhet och en önskan om att läsa mer kring ämnet – jätteroligt tycker jag! Jag ser det som otroligt positivt att intresset för berikning och hundens naturliga beteenden verkar växa alltmer i hundvärlden. 

I förra inlägget berättade jag lite mer i allmänna drag kring vad berikning är för något samt hur jag själv jobbar med det när jag bygger hundgårdar. Men idag vill jag gå in lite djupare på ämnet och olika former av berikning. Idag ska vi prata om högmotiverade beteenden. 

Liksom jag förklarade i förra inlägget så är grundtanken med berikning att skapa miljöer och möjligheter för djuren – i det här fallet hundarna – att få utlopp för sina medfödda, instinktiva beteenden på ett så naturligt sätt som möjligt. Högmotiverade beteenden är alltså medfödda beteenden. Men inte vilka som helst utan dessa beteenden är såpass viktiga och essentiella för hunden att de faktiskt kan må riktigt dåligt av att inte få utlopp för dom. Det är beteenden som har med själva kärnan i hunden att göra – alltså ingenting man som ägare egentligen kan välja om det är viktigt för hunden eller inte. Det bara är det.

När en hund inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden via sin vardag så kommer den så småningom att lösa saken på egen hand. I de allra flesta fall börjar det då dyka upp beteenden i fel situationer. Det är det som vi hundägare ofta kallar för ”problembeteenden”. För att de i våra, alltså människans, ögon inte är önskvärda. Det kan handla om vallhunden som plötsligt börjar valla allt ifrån bilar till skuggor, den arbetslösa huskyn som tuggar sönder inredning och sliter frenetiskt i kopplet eller jakthunden som sticker på egna jaktturer så fort den får chansen – under allt annat än kontrollerade former. Dessa är väldigt stereotypa exempel, det är jag medveten om, men de är vanliga. Även hos vanliga sällskapshundar. Det kan faktiskt gå så långt att en hund som inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden börjar utveckla olika former av tvångsbeteenden och/eller drabbas av stressrelaterad ohälsa; maniskt vankande, flanksugning, slickdermatit, magsår… Ja, de kan faktiskt bli sjuka. På riktigt.

Det spelar alltså ingen roll vad för hund det är eller hur den lever – alla hundar behöver utlopp för sina naturliga drifter. Sällskapshunden, hundgårdshunden, tjänstehunden, den stora malamuten, krulliga lagotton, den lilla chihuahuan och allt däremellan. Det kan däremot skilja sig mellan raser, kön och individer vad gäller vilken typ av berikning som är mest relevant – med andra ord vilka beteenden som är mest betydelsefulla för den. Så hur går man då till väga för att berika sin hunds liv?

I huvudsak kan vi berika våra hundar på två olika vis; via oss själva (hundägaren) eller via miljön den lever i. Aktiviteter såsom jaktträning, vallning, spår, vissa bruksgrenar och dragträning är ett exempel på det förstnämnda. Det vill säga berikning som tillförs då hundägaren direkt är med och agerar. Vissa former av berikning gränsar således till det vi ibland kallar för ”aktivering” – för att hunden genom aktiviteten får utlopp för ett högmotiverat beteende. Men där är skillnad mellan de två begreppen, mellan aktivering och berikning – något jag får återkomma till i ett separat inlägg. Det viktiga med berikning är dock inte vad vi människor upplever eller kallar det, utan vad hunden ifråga får utlopp för och upplever.

Att tillföra berikning via miljön innebär istället att skapa förutsättningar för hundarna att utföra vissa givna beteenden utan vår direkta medverkan. Skillnaden med att berika genom hundarnas miljö är att de i allra högsta grad helt själva kan och får avgöra när och hur dessa beteenden utförs. Valet är deras, men vi ger dom möjligheten. Många gånger är det därför bland den bästa berikningen, eftersom det i störst mån liknar den situation där beteendet skulle komma i vilt tillstånd och för att det hela tiden är på hundens egna initiativ. För hunden är det nämligen också viktigt att ha en känsla av egenkontroll. Berikning ska alltså heller inte skapa en stress i hunden, utan snarare tvärtom. 

Men först av allt, för att överhuvudtaget få till en bra berikning, behöver vi veta vad våra hundars högmotiverade beteenden är för några:

Ätbeteenden

Ätbeteenden innebär alla slags beteenden som är relaterade till föda. Exempelvis tuggande, ätande, sorterande, sväljande, smakande, gömma mat, söka mat… Olika individer tenderar att ha olika stora behov av olika aspekter. Vissa har exempelvis ett stort tuggbehov, medan hundar med stor aptit ofta har ett stort sväljbehov, osv.

Idag får de allra flesta hundarna sin mat serverad i skål, en eller två gånger om dagen. Det är ofta samma mat, ex ett visst torrfoder, varje dag vid samma tidpunkt och inga större överraskningar. Den vilda hunden lever knappast så. I det vilda söker och fångar hundarna själva sin föda. De äter inte enbart kött utan rötter, bär och mycket annat som de först måste undersöka om det är ätbart eller inte. De smakar, sliter, gnager, tuggar och sväljer sin föda. De gräver ned den, gömmer den och sparar den till senare. 

Födoberikning är någonting som alla hundar mår bra av, oberoende av ras. Av hälsoskäl är det kanske bäst att inte mixtra för mycket med innehållet av hundens mat då magarna inte alltid tål det, men det finns oändligt många och enkla sätt att göra födan mer intressant för hunden. Även för den som är kräsen!

Exempel: 

• fodersök – strö ut/göm maten och låt hunden leta upp det. Vill man försvåra så kan man sprida det i högt gräs, i snön, över en lurvig matta eller varför inte gömma det i trädens bark?
• överraskningar i matskålen som hunden själv får undersöka och sortera ut. T.ex. frukt, grönsaker, matrester, ett kokt ägg, en pinne (nepp, det behöver faktiskt inte vara ätbart)… Det viktiga är inte att den äter upp det nya inslaget, utan att den får undersöka och sortera. 
• göm maten i en Kong, PET-flaska, kartong eller något annat där hunden får slita och greja för att få sin mat.
• Ben och andra tuggisar ger hunden utlopp för tugg- och slitbehovet. 
• Låt hunden gömma sina ätbara skatter o ta fram dom senare (om möjligt).

Jaktbeteenden

Jaktbeteendet handlar inte bara om själva jakten i sig, utan om alla de beteenden som på olika vis är kopplade till jakten. D.v.s. välja ut, spåra, söka och lokalisera bytet. Smyga, valla, springa, anfalla, gripa och döda. Även bära, slita och tugga, gömma och försvara. Bland annat. Ni märker kanske också att det på sätt och vis angränsar till ätbeteenden?

Det finns oändligt många beteenden här att välja på och som man kan skapa fantastiska förutsättningar för hunden att få utlopp för. När det kommer till jaktberikning handlar det därför ofta om att klura ut vad just individen och rasen har störst behov av. Den här typen av berikning är t.ex. väldigt enkel när det kommer till polarhundar – de har nämligen i princip alla dessa beteenden kvar. Man brukar tala om att de har hela ”jaktkoden”. Fågelhundarna däremot är ofta i större behov av apporteringen och vallhundar följer ofta hela jaktkedjan men utan att greppa/döda sina byten. Men alla raser har jaktbeteenden kvar, bara mer eller mindre mycket. Därför är också alla sorters hundar i behov av jaktberikning, men på olika vis. Med lite efterforskning kring sin ras och observationer av individen är det ofta ganska enkelt att sen finna ut hur man ska gå till väga. 

Exempel:

• Jakt, apportering, vallning, dragträning (bygger i stort på jaktinstinkten), lure coursing är alla exempel på berikning som tillförs via människan i olika grad.
• Spår – särskilt blod-/viltspår är en fantastisk jaktberikning.
• Pipleksaker att fånga, tugga på och ”döda”. Att de dessutom låter som döende djur ökar berikningen.
• Djurhudar/fällar att slita och dra i. Eller varför inte hänga upp en nötnacke i trädet som hunden själv får upptäcka att den finns där och sen slita och kämpa för att fånga och ”fälla” det? En mycket uppskattad variant härhemma.
• Jakt- och kamplekar.

Revirbeteenden

Det här är ett behov som finns i mycket högre grad hos vissa raser, t.ex. boskapshundar och gårdshundar. Det är ett beteende som helt sonika handlar om att vakta, bevaka och undersöka sitt revir. Att patrullera, med nosen kolla av och även markera sitt revir hör också det till berikande beteenden som hunden bör ges tid och utrymme att göra. Man kan också ge hunden utkiksplatser eller liggplatser som ger dom översikt över territoriet. Eller varför inte intill ett fönster om man bor i lägenhet, som ger hunden möjlighet att spana över sina ”ägor”?

Personligen har jag inga vakt- eller gårdshundar, men jag märker att även mina huskies uppskattar sina utkiksplatser och har ett visst behov av att ha koll på sitt territorium. Eldar t.ex. använder flitigt altanen där han får en bra översikt över alla grannar och samtliga katter som envisas med att inkräkta på hans revir. Ratchel står ofta på bakbenen och kikar ut genom staketet när någon rör sig nere på vägen, tyst men uppmärksam. Men tydligast var kanske ändå Smella, som alltid larmade med sitt hesa yl när någon gick för nära vår uppfart. Den damen hade stenkoll på sitt revir!

Vilobeteenden

Vilobeteenden tillgodoser man genom att tillåta hunden dels få tillräckligt med vila/sömn, men också genom att skapa förutsättningar för en trygg, mysig och lugn viloplats. Hur tycker din hund om att vila? Öppet eller undangömt? Föredrar den att ligga högt upp, varmt eller svalt? Här ingår egentligen även bobeteenden; många hundar uppskattar ett eget litet krypin som är en trygg plats.

Exempel:

• Halm, filtar och annat ”bäddbart” är utmärkt berikning för den individ som tycker om att bädda, krafsa och snurra runt innan de kommer till ro.
• Mysiga kojor och gömställen är bra berikning för den hund som vill gå undan och vila. 
• Insynskydd i hundgården för ökad trygghetskänsla vid vila.
• Tillräckligt mycket sömn (hunden behöver generellt 12-18h sömn per dygn) och återhämtning. 
• Höga liggplatser för hunden som gillar att ligga högt upp.
• ”Fria zoner” – d.v.s. platser där hunden får vara ifred. Själv har jag alltid filttränat mina hundar och sedan tagit med mig filtar när vi varit på vift. Dessa filtar blir hundarnas ”fria zon” även på bortaplan där de kan välja att lägga sig när de vill ha lite utrymme, vilket alla som känner oss också får lära sig att respektera.

​

Sociala beteenden

Att hunden är ett flockdjur är ingenting nytt. De har således alla ett behov av att få socialisera och samspela med andra levande varelser. Extra viktigt att umgås med andra hundar är det för ensamhunden. För trots att vi människor kanske räcker en god bit på vägen så kommer vi aldrig kunna täcka hundens behov av socialt samspel med sin egen art. 

Social berikning har att göra med all form av interaktion såsom lek, vårdande, fostran, konflikthantering, kel och att helt enkelt leva någon form av familjeliv. Det handlar också om att få utveckla sitt språk i umgänget med andra hundar och att inte uteslutas ur flocken. 
 
Yngelvårdsberikning är också viktigt. Alla som någon gång haft dräktiga eller skendräktiga tikar känner igen beteenden som att de ”boar sig”, bäddar och förbereder sig inför rollen som mammor på olika vis. Extra filtar att bädda med, halm, kojor och dylikt ger dom möjlighet att få utlopp för dessa beteenden. Skendräktiga tikar kan få yngelvårdsberikning genom att tillåtas adoptera mjukisdjur, strumpor eller andra ”valpar” att ta hand om då hon inte får några riktiga. Behovet finns faktiskt även hos vuxna hanhundar. Att låta dom få träffa valpar att leka med, rå om och fostra kan vara en fantastisk berikning för hanar – dessutom ges dom möjlighet att utvecklas som individer. Eldar är ett tydligt exempel på en hanhund som, trots att han varit väldigt osäker socialt, växt enormt genom flockliv och att få fostra yngre hundar. Även för Kit är detta viktigt och han har en mycket viktig roll som valpuppfostrare sedan länge. Ofta kallar vi honom skämtsamt för världens mest skendräktiga hane; han lägger nämligen mycket av sin fritid på att adoptera och omsorgsfullt vårda bollar, äpplen, diverse leksaker och andra gosiga föremål.

Kroppsvårdsbeteenden

Alla hundar behöver få utlopp för beteenden som har med kroppsvård att göra och det ingår litegrann i sociala beteenden. Att putsa, massera och tvätta sig själva – och även andra – hör till det mest naturliga. Liksom att klia sig, gnida sig mot saker, göra hälsokollar på kompisarna, rulla sig på marken, bada i lera och sand… Låt dom få berikningen det innebär att vårda sig själva och sin familj, vare sig den familjen består av hundar, människor eller andra djur.

Samarbetsbeteenden

Det är precis som det låter – att samarbeta är för många hundar oerhört viktigt. All form av aktivitet som innebär ett samarbete mot ett gemensamt mål med en annan hund/hundar och/eller människa är således ett sätt att få utlopp för detta beteende och därför också ganska lätt att tillgodose med tanke på att de allra flesta hundar lever med åtminstone en människa. Hundar som lever i en flock samarbetar ofta vid till exempel lek och jakt, men i en trygg flock även vid fostring av yngre hundar.
​
Brukshundar är exempel på hundar som ofta har ett mycket stort behov av detta. För att återigen ta polarhunden som exempel så finns det få saker som är så roligt som att få springa tillsammans med sina kamrater i ett spann, mot ett gemensamt mål. Dragträningen är således inte enbart jaktberikning utan även samarbetsberikning. Och det räcker faktiskt inte där för dragträningen täcker även nästa punkt:

Rörelsebeteenden

Alla hundar har ett behov av att röra sig. Oavsett ras – allt ifrån den lilla chihuahuan till polarhunden. Rörelsebeteenden innebär all form av rörelse; skritta, trava, galoppera, hoppa, gräva, balansera, klättra, simma… Ja, ni förstår. Även om alla sorters hundar behöver få utlopp för dessa beteenden så finns det också raser som har extra stort behov av vissa specifika beteenden.

I princip all form av rörelseberikning får dagens hundar från människan genom promenader, lösspring i olika terräng och olika motionsformer. Men man kan också skapa förutsättningar för hunden att få rörelseberikning hemmavid, via miljön. Här kommer hundgårdar och rastgårdar in. Det är egentligen oerhört lätt att med lite kreativitet skapa levande miljöer där hundarna kan balansera, hoppa och klättra på stockar, stenar och springa på. Sandlådor eller andra möjligheter att gräva är också bra berikning för hundar som gärna gräver. Rastgårdar med en mer ”levande” miljö såsom t.ex. kuperad terräng, buskage, stockar och stenar är oftast att föredra framför en fyrkantig, platt gräs- eller grusplan. 

Nu när vi har benat ut vad hunden som art har för högmotiverande beteenden – vad ser du för beteenden extra ofta i din hund? Hur kan du finna vägar att berika livet för din fyrbenta vän? Vilka beteenden är viktiga för just honom/henne? Har du egna idéer på skojig berikning som inte nämns här? Dela gärna med dig 🙂

I nästa beriknings-avsnitt ska vi kika närmare på berikning vs. aktivering. Vad är egentligen skillnaden? Stay tuned!